Treåringen

Treåringar är fantastiska djur! Till exempel ser de ganska ofta ut som på bilden här, sådär sura att man undrar varifrån de får all sin surhet. Däremellan kan de vara så glada att man undrar hur mycket glädje som kan rymmas i en så liten person. Treåringar är så fulla av allt, det sprutar liksom ur dem, surhet, glädje, pepp. Någonting annat som också kommer ur treåringar är fantastiska citat...

Idag på väg till förskolan hittade han en fjäder.

Jordi: Mamma, en örn har tappat den!

Jag: Nej, det är ingen örn...

Jordi: Har en papegoja tappat den?

Jag: Nej, kanske en kråka...

Jordi: Mamma, vi måste plocka upp den, en kråka har tappat den!

Jag: Men man kan inte sätta tillbaka fjädrarna på dem när de har tappat dem.

Jordi: Så synd!

Eller kanske det bästa citatet någonsin... Jordi har lyssnat en hel del på mamma mu och kråkan hos sin pappa. En dag stod jag och pratade med mig själv, varpå ungen tittade upp på mig med mycket allvarlig min och sa: Tyst ko, jag tänker.

Treåringar är också fulla av frågor. Till exempel kan sista svaret i en väldigt lång varför-kedja bli: För att en stadsplanerare på 70-talet tyckte att det var lämpligt. Just nu skulle jag vilja ha hjälp med pedagogiska svar på varför skator är svarta och vita och varför de inte är kråkor. Jag skulle också gärna motta tips på varför det finns många vägar till samma plats.