Arvet

I helgen åkte jag med tåget som visade sig gå. Söderut, med systern bredvid och föräldrarna och en släpvagn på väg i samma riktning men inifrån landet. Det var en konstig resa, från början till slut. Det var en resa för att hämta ett arv. Hon dog i somras och jag spelade cello och sjöng på begravningen. Några månader senare kom det ett kuvert på hallmattan. Det stod att när alla släktingarna hade fått den där boken eller det där halsbandet, skulle jag och syster få resten. Hela bohaget.

Så märkligt var det att gå in i lägenheten där jag inte varit sen tonåren och så var hon inte där. Alldeles borta. Hon var en viktig komponent i barndomen, en slags självklarhet. Andäktigheten i att vandra omkring mellan de vackra möblerna, äta småkakor och förundras över allt det som liksom bara fanns hos henne. Hon själv, som en extra mormor, lyxen i att ha två.

Nu var det en hel lägenhet och ett helt förråd med saker som skulle bäras ut, ingen som mötte oss i dörren. Vi satte själv nycklarna i dörren. Så himla märkligt att en miljö som har skapats av en människa, egentligen under en hel livstid, plötsligt ska upphöra att existera. Jag tänker att det är lite som med människan själv, den försvinner men bitar av den följer med i andra människor, lägenheten ska bort men möbler och pryttlar flyttar vidare.

Vi har burit,

och släpat,

och tittat

på gamla saker,

fantastiska textila redskap,

otroligt tidskrävande detaljer,

textil konst

och mycket, mycket annat. Vissa saker gjorde ont, som papperet jag hittade, där hon hade skrivit om hemtjänsten som inte kom när hon hade beställt dem. Vissa saker väckte minnen om barndom. Mest väckte det hela en sån tacksamhet, naturligtvis för sakerna men främst för äran att det var vi som fick ta hand om allt som hon levt med.