Heltidsmonstret

Idag skulle jag kunna lägga upp en bild som avskräckande exempel mot att jobba heltid. Och då är det alltså min andra dag. Jag tänker inte lägga upp en sån bild för det vore hemskt. Jag orkar ingenting. Två dagar i veckan tar det elva timmar från det att jag går ut genom dörren i riktning mot jobb, tills dess att jag kommer hem. Idag somnade jag när jag tittade på ungen när han lekte med lego. Två gånger har Rasmus väckt mig och jag har pratat med honom men det minns jag inte. Efter 45 minuter var han tvungen att väcka mig ordentligt för då skulle ungen sova och kunde ju inte ha en mamma som låg och skräpade på golvet. Vad gör alla mammor som inte har en Rasmus? Och hur orkar alla människor jobba heltid? Kommer de hem, äter och somnar, för att nästa dag börja om? Är jag bara exceptionellt vek?

Jag skulle vilja vara aningen övermänsklig och lägga upp bilder på coola slöjdprojekt som jag orkar trots jobb, bilder på vackra höstlöv och på en unge som har en mamma som inte somnar över legot men det skulle kräva photoshop just nu. Visst är jobbet roligt och givande men hur orkar man?

Jag ska fundera på detta och försöka komma över första tröskeln, jag tror att det blir lättare när allt inte är nytt längre. Kanske börja med någon typ av lättare drog, som kaffe, jag har hört att det är värsta grejen. Kanske överdosera apelsiner. Jag får se hur jag ska gå vidare med det här. Någonting måste till för överlevandet. Några tips? Tack och lov att det blir mindre tid efter jul och tack och lov för Rasmusen som räddar inte bara dagen utan kanske varje dag.