onsdag 30 januari 2013

Tranflocken

I väntan på vårsol har tranflocken utökats i Jordis rum. De väntar nu på vår och sällskap av riktiga tranor utanför fönstret. Sedan jag för länge sen lärde mig vika tranor har det blivit många tranor vikta. Jag tror att det var när jag gick ut gymnasiet som jag tömde mitt tak på tranor och skickade iväg dem till alla de där människorna som jag tyckt om och aldrig mer skulle vara med. Då hade jag en takbjälke och kunde mycket praktiskt hänga tranorna i par och låta tråden hänga över bjälken. I brist på bjälkar går det bra med tejp. I tonåren hade jag någon tanke om att den japanska sagan om att vika tusen papperstranor och få en önskning, skulle hjälpa mig att bli en oledsnare varelse. Kanske har jag vikt tusen tranor, det är nog nära i alla fall, och oledsnare är jag minsann så kanske är det tranornas förtjänst!












tisdag 29 januari 2013

Pärlor och piggsvin


Förkylningarna avlöser varandra. På den här nivån befinner sig nu kreativiteten, under isen. Jordi har pärlat en bil, jag har ritat ett piggsvin, och snorat. Imorgon ska jag jobba lite och på torsdag ska Jordi vara tillbaka på förskolan. Sen kanske det kan bli ordning på torpet igen. Vore finemang med lite vårork snart. Frön och solar och sånt där. Kanske snart!

söndag 27 januari 2013

Fritidskonstnären

I helgen har jag legat som en febrig sill och inte orkat någonting alls men innan det blev helg orkade jag. Jag har blivit fritidskonstnär. Inte så att jag konstar på fritiden, det gör jag ju också förstås men jag konstar för ett fritids! Barn är nämligen de bästa mottagarna, de tycker att allt är fint. Jag har varit någon timme här och där på fritids och precis som i klädaffären blivit less på söta prinsessor och farliga superhjältar. Så jag ritade lite annat och kopierade upp till ungarna. Ska de ändå fylla i färg istället för att rita själva kan de väl i alla fall fylla i fina bilder och visst blev de fina! Länge ansåg jag att jag inte kunde rita. Till slut insåg jag att det nog mest handlar om två saker:

1. Att öva.
2. Att tro att man kan rita.

Så numera övar jag och tror att jag kan rita, dessutom får jag hjälp av mitt eget barn och andra, som tycker att allt jag gör är urtjusigt!




fredag 25 januari 2013

Ett annat perspektiv


Men Jordi! Varför i all världen ligger tandborstarna i smutsigt vatten i handfatet?


För att det är så fint! Se hur dom flyter!



torsdag 24 januari 2013

Arvet

I helgen åkte jag med tåget som visade sig gå. Söderut, med systern bredvid och föräldrarna och en släpvagn på väg i samma riktning men inifrån landet. Det var en konstig resa, från början till slut. Det var en resa för att hämta ett arv. Hon dog i somras och jag spelade cello och sjöng på begravningen. Några månader senare kom det ett kuvert på hallmattan. Det stod att när alla släktingarna hade fått den där boken eller det där halsbandet, skulle jag och syster få resten. Hela bohaget.

Så märkligt var det att gå in i lägenheten där jag inte varit sen tonåren och så var hon inte där. Alldeles borta. Hon var en viktig komponent i barndomen, en slags självklarhet. Andäktigheten i att vandra omkring mellan de vackra möblerna, äta småkakor och förundras över allt det som liksom bara fanns hos henne. Hon själv, som en extra mormor, lyxen i att ha två.

Nu var det en hel lägenhet och ett helt förråd med saker som skulle bäras ut, ingen som mötte oss i dörren. Vi satte själv nycklarna i dörren. Så himla märkligt att en miljö som har skapats av en människa, egentligen under en hel livstid, plötsligt ska upphöra att existera. Jag tänker att det är lite som med människan själv, den försvinner men bitar av den följer med i andra människor, lägenheten ska bort men möbler och pryttlar flyttar vidare.


Vi har burit,


och släpat,


och tittat


på gamla saker,



fantastiska textila redskap,


otroligt tidskrävande detaljer,


textil konst

och mycket, mycket annat. Vissa saker gjorde ont, som papperet jag hittade, där hon hade skrivit om hemtjänsten som inte kom när hon hade beställt dem. Vissa saker väckte minnen om barndom. Mest väckte det hela en sån tacksamhet, naturligtvis för sakerna men främst för äran att det var vi som fick ta hand om allt som hon levt med.

måndag 21 januari 2013

Livstycket



För något år sedan bestämde jag mig för att sy mig ett livstycke, ett klart underskattat plagg. Jag hade fått det fantastiska tyget för länge sedan, kanske var det tänkt till folkdräkt. Jag konstruerade ett mönster och sydde ett livstycke som satt som en smäck! Jag har lite svårt att bära det eftersom jag inte har kläder i tillräckligt diskreta färger för att det ska passa bra. Ett livstycke med hakar och hyskor bör liksom inte behöva skära sig med resten av munderingen. Därför har jag ingen bild med mig i plagget men ska fixa det någon dag när solen lyser.

Poängen med inlägget var att den fantastiska skapelsen gick sönder. Jag är liksom inte van vid formsydda plagg så en dag när jag flaxade omkring i vanlig ordning hörde jag ett förfärande ljud. Ritch, lät det. Det var nu länge sen men häromdan tog jag itu och lagade. Jag hade inget tillräckligt svart tyg men så tänkte jag att på livstycketiden hade man inte alltid tyg som passade och så lagade jag, glad i hågen. Så nu kan jag gå runt och glänsa igen, göra mig märkvärdig över vilken tjusighet jag har fått till!

fredag 18 januari 2013

Porslinspimp!



Jag fick en så kalasbra julklapp: porslinspennor! Nu har Jordi prytt fem trista fat med fantastiska huvudfotingar. Det är dessutom inte vilka huvudfotingar som helst, det är Jordi, mamman, Rasmus, Tjyven (katten) och ett monster! Kan det bli bättre? Katten Vilda ska också få ett fat men hennes stod i diskmaskinen så det får vänta. Om Jordi fick bestämma skulle allt av porslin täckas med huvudfotingar men han får inte bestämma. Visserligen är huvudfotingar bland det finaste jag vet men jag vill ju också rita på tallrikar. Så nån dag när han är hos pappan och jag har lyckats bestämma mig för motiv ska jag slå mig ner med köksporslinet som papper!

torsdag 17 januari 2013

Muddlyckan


I januari har jag fått tre paket postade till min hallmatta! Tre! På en månad! Det är som en fest! Nu är jag skyldig världsaltet en himla massa postande. Det här är nummer två i ordningen. Plötsligt damp två magiska muddar ner genom brevinkastet, virkade och sydda av min vackra elin, med brev och allt! Så himla glad man blir. Man vill liksom bara skicka brev hela dagarna av tacksamhet. Nummer tre-paketet ska jag blogga om en annan dag, mycket förtjusande och textilt, om än inte hemslöjdat.

Jag har så mycket roligt jag vill blogga om just nu, det här med att jobba 60% gör liksom att man orkar göra grejer, leva loppan liksom och inte bara jobba. I helgen ska jag dock fara på äventyr med ett tåg som inte går för det är ju så förvånande det här med vinter, varje år... Kanske kan Rasmus klicka upp ett färdigt inlägg när jag är på rymmen, kanske inte. Den som lever får se!

tisdag 15 januari 2013

Lättkonst!

I en av klasserna där jag har elever hade de ritat såna här träd. Så enkelt och så fint, tänkte jag och gjorde ett själv. Jag tyckte att färgläggandet av alla rutor var så rogivande att jag nu skulle vilja måla en hel skog.




måndag 14 januari 2013

Sömnadspeppen och den arga symaskinen

Inspirerad av hatet mot klädbutiken har sömnadspeppen gått i taket. Hurra hurra och kan knappt vänta på boken. Mönsterpapper och tyger fram, klipp klipp, hurra hurra. Ungefär så lät det i hjärnan. Vad händer då? Jo, då säger symaskinen ifrån och börjar tugga tyg minsann. Låter som ett argt och farligt mekaniskt djur. Mössan på ungen som ser ut som ett lite galet djur, var allt jag under svordomar lyckades knåpa ihop innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad och ge upp, trots idogt mekande. Det arga mekaniska djuret måste in på service. Djuret väger 14 kilo och jag har ingen bil. Så nu får sömnaden vänta på att jag har ställt djuret i en pulka (?) och släpat det till en buss och tagit det till någon som kan hantera det. Blä. Men jag får vända hågen någon annanstans så länge. Kanske ta itu med den strejkande knypplingen!



lördag 12 januari 2013

Pojke eller flicka?

I klädaffären.

Jag: Hej, ursäkta, var har ni pyjamasar?
Hon: För vem?
Jag: För en treåring.
Hon: Pojke eller flicka?
Jag (frustrerad): Eh, alltså det är ett barn.
Hon (förvirrad): Jaa, här har vi pyjamasar för pojkar och där borta har vi pyjamasar för flickor.
Jag: Jaha.

Jag går fram till flickpyjamasarna. Hello kitty. Rosa. Skitfula och dessutom mycket tigthare än pojkpyjamasarna. Behöver flicktreåringarna mindre rörelsevidd när de sover? Pojkpyjamasarna. Jättearga björnar. Mörkblå. Skittråkiga. Ska det vara så svårt? Jag står helt enkelt inte ut med att köpa eländet. Går ut och tänker att det tar ett tag innan jag orkar ta mig an det igen, leta någon annanstans.

Har tänkt ett tag att det är dags att sy nya kläder till ungen igen för han har vuxit ut allt det jag har sytt tidigare och så stötte jag på den här boken! Efter besöket i klädaffären behövde jag inte tveka över investeringen. Jag har vuxenvarianten och nu är den här barnvarianten på väg hem till mig på posten. Kanske kommer irritationen flyga över mig och det kommer vara könsbundna kläder till tusen men kanske inte. Boken heter ju trots allt barnkläder, inte pojk- och flickkläder. Dessutom kan jag ju välja tyg och slippa Hello kitty och arga björnar. Kanske ska jag trycka egna tryck och sy fantastiska kreationer och bara låtsas som att den där klädaffären inte finns. Jag väntar med spänning på att boken ska komma!

Mönster och konstruktioner för barnkläder + mönsterark

Inger Öbergs Mönster och konstruktioner för barnkläder hittar man här och så fort jag har fått hem den ska jag skriva en liten recension.

torsdag 10 januari 2013

Virkmålen och virknålen

Innan jul hade jag virktvång. Till förra julen skulle Rasmus få mössan nedan i julklapp men av någon anledning blev jag less och la ner verksamheten. Inför den här julen tyckte jag att jag fick skärpa mig och det gjorde jag. Det tog ungefär en timma att virka färdigt elandet och Rasmus blev glad och varm om huvudet. 

Virknålen nedanför fick jag av min mormor när jag blev färdig textillärare. Den kommer från hennes mormors faster Hedvig och den är fantastiskt finurlig. Man kan nämligen skruva av själva yttersta biten av virknålen och byta ut den mot en annan storlek. Tyvärr har jag ingen annan storlek och de slutade väl tillverkas för en sisådär hundra år sedan. Men den är vacker och den pyttelilla storleken som finns går att virka pyttesmå saker med.





tisdag 8 januari 2013

Tvålreprisen

Tvålarna jag gjorde innan jul blev så bra att jag var tvungen att göra det i repris. Nu med inhandlade tvålformar och tvålfärg och grymma skyddsglasögon (skjutglasögon) som jag har fått begagnade från mitt bonusjobb. Tyvärr blev inte resultatet så förtjusande som sist, i alla fall inte än. Trots att jag följde instruktionerna för tvålfärgen blev det inte alls rött som färgen utgav sig för att färga. Det ser liksom ut som att någon har kräkts i tvålformarna! Min förhoppning är att det ska se bättre ut när det har stelnat men jag är tveksam. Dessutom har jag så svårt att få sörjan att börja förtvåla sig, eller vad det nu heter, den får liksom inte trögare konsistens än kanske olja... Den här gången skiktade det sig dessutom när det stått i formarna ett tag. Jag vet inte... Tvål är svårt och jag som tyckte att det var lätt sist. Någon som vet något, har några förslag? Jag ska internetta mer för att se om det finns några tips. Nu får jag bara hoppas att tvålen tar sig samman av att jag låter den vara ifred ett par dagar.






söndag 6 januari 2013

Ett paket på hallmattan...

Det landade ett paket på hallmattan, ett paket till mig! Dessa omåttligt förtjusande vantar låg i, och ett halsband med texten outside the box. Hurra hurra så glad jag blev! Nu slipper jag frysa om händerna mer och så får jag ytterligare motivering att sy en mössa och skicka i retur. I höst har jag varit usel på att skicka brev och paket men ska försöka ta igen det nu när jag ska jobba 60% en hel termin. Mer post åt folket!



lördag 5 januari 2013

Jullovsavslutandet

Vi har jullovsavslutning och njuter av julklapparna. Idag har vi picknickat och åkt bob, igår var det första skidturen. Att se Jordi ta sina första stapplande stavtag fick mig att tänka på hur imponerande Olle, i Olles skidfärd är. Han får sina första skidor och drar till skogs. Riktigt så lätt var det inte för Jordi, även om han innan innan han började hävdade bestämt att han var expert på att åka skidor. Annat är det med bobben som är så förtjusande att tjuten och igen-tjatet aldrig tar slut. Det är vinter när den är som bäst!







torsdag 3 januari 2013

För knypplingens överlevnad!

Knyppling, tänkte jag, det om något måste vara på utdöende. Folk stickar och virkar och syr kläder, en och annan medeltidsnörd nålbinder och allt möjligt hantverk är på tapeten. Men ack arma knyppling, vem knypplar? Jo, min momma knypplar. Och numera också jag. Jag tänkte att ska jag någonsin lära mig knyppling så gäller det att passa på, så under julhelgen har min momma lärt mig denna ädla konst. Det är inte helt enkelt, men inte heller omöjligt och jag tror att jag håller på att få ordning på knyppelpinnarna.

Såhär såg det ut i somras när jag tog en titt på min mommas knyppeldyna. 74 pinnar tror jag att det var. Obegripligt imponerade och enligt mommas egen mening, aningen för svårt för henne själv.



Utöver imponerande blir det också väldigt vackert.


Själv inledde jag, precis som alla andra knypplerskor min bana med Udd och stad, 12 pinnar.


Och har nu avancerat till spetsen Vitsippan, med 24 pinnar.


Det är väldigt roligt och avslappnade och hjärnkrullande och jag hoppas att jag snart har kommit så långt på spetsen så att den är värdig att skrytsamt visas upp här. Än så länge är den bara ett par centimeter andäktighet och förhoppning om att inget blir fel nu när jag inte kan ropa på momma om hjälp så fort något ser tokigt ut. Har ni chansen, prova på knyppling, det är himla skoj!

tisdag 1 januari 2013

önskningen


Jag ritade ett piano, satte det på kylskåpet och sa: Jag önskar mig ett piano i julklapp. Kan ni tro vad som hände sen? Jo, jag fick ett piano. Det är helt fantastiskt och sägs ha varit erbarmligt tungt att få på plats, och krävts både syskon och svågrar för att bära och köra. Det är en sån lyx att vara jag och ha en Rasmus som ger bort pianon i julklapp. Sen jag kom hem från jämtlandet har jag således varvat pianospelandet med att gå runt och förtjust utropa: Jag har ett piano! Jag har ett piano!

Jag hoppas att grannarna är lika förtjusta för det är en rejäl klang i mitt fantastiska piano!