sticktrasa

Här är det en disktrasa på gång! Den förra är utsliten och komposterad sen ett bra tag tillbaka så det är dags för en ny. Jag har en närmast fobisk avsky för vanliga köpta disktrasor för hur noga jag än är blir de alltid skunkiga. Den här är det bara att skölja ut och koka i tio minuter, så är den som ny igen!

större än jag tror

Jag stickade ett par vantar till ungen men han är så mycket större än jag tror så de blev alldeles för små. Ändå envisas han med att ha på sig dem varje dag för att han tycker så mycket om dem. Så nu har jag påbörjat de här, en större variant. De får en väldigt märklig långsmal form men passar perfekt på ungehänderna så då får det väl vara att de ser konstiga ut när de inte är på. Garnet är spinnrockspunnet gotlandsfårull.

tröja på g!

Jag är grym på att påbörja projekt och aldrig göra klart dem. Det är faktiskt på den nivån att det är imponerande. Just nu börjar jag känna mig ganska less på det och ärligt talat funderar jag på att kasta vartenda halvfärdigt projekt jag hittar här hemma men jag är inte riktigt där ännu, får se hur det går. Att göra färdigt projekten istället låter som en enkel lösning på ett svårt problem, och jag har hört att svåra problem inte har enkla lösningar.

Med anledning av detta har jag påbörjat ett nytt projekt, men den här gången med en mycket bestämd tanke om att bli klar. Överallt på bloggar ser jag folk som stickar grejer i parti och minut och så blir de liksom klara. Jag tittar på det på håll och det verkar mycket tillfredsställande. För att vara på den säkra sidan drog jag igång ett litet projekt, en bebiströja, precis lagomt pyttigt. Jag har inte någon bebis men förr eller senare ska jag nog skaffa mig en till (min har ju blivit så stor!) och då kan den ha koftan. Jag spann tills den gröna ullen tog slut, sen spann jag lite svart och sen stickade jag upp alltihopa. Nu har jag spunnit mer svart och ska strax fortsätta med stickandet, det var nämligen ofantligt roligt och prognosen är att det kommer att bli klart!

fylla år

Jag har fyllt år och Rasmus har fyllt år. Nu är vi ännu större. Att ge bort födelsedagspresenter som man har gjort själv är fint och dessutom kan man ge bort dem flera gånger om de inte är helt klara första gången. De här vantarna till exempel, som jag har spunnit garnet till och sedan virkat. Rasmus hade nästan helt glömt bort att han fick dem ifjol när han fyllde år och blev jätteglad när han fick dem igen, den här gången helt färdiga!

stickeri

Om man har läst min blogg på sistone kan man tro att jag helt slutat hantverka och bara målar och ritar och har mig. Alldeles så är det inte, men nästan. När jag hittar en ny passion har jag en förmåga att snöa in fullständigt och inte göra någonting annat än det, förutom sånt där som man måste göra. Blir ni less på att läsa om ritandet? Jag har en väldigt tyst skara bloggläsare så egentligen har jag ju ingen aning om vad ni tycker är kul att läsa om men jag kör på och så får ni hålla tillgodo!

Innan jul var jag inne i ett spinnrus och spann garn på löpande barn. Jag fick fantastiskt fin kardad och färgad ull av jordifarmorn och av det spann och stickade jag den här mössan. Det är ju så nedrans mörkt nu så färgåtergivningen är inte klockren. Under tiden jag stickade gick Jordi runt och hoppades att den skulle bli för liten för mig så att han skulle få den. Jag i min tur hoppades att det skulle passa mig utmärkt. Han vann, jag tycker att den blev lite väl kort för mitt huvud så till hans stora förtjusning får han den men jag tror jag ska ta och fodra den först.

Muddlyckan

I januari har jag fått tre paket postade till min hallmatta! Tre! På en månad! Det är som en fest! Nu är jag skyldig världsaltet en himla massa postande. Det här är nummer två i ordningen. Plötsligt damp två magiska muddar ner genom brevinkastet, virkade och sydda av min vackra elin, med brev och allt! Så himla glad man blir. Man vill liksom bara skicka brev hela dagarna av tacksamhet. Nummer tre-paketet ska jag blogga om en annan dag, mycket förtjusande och textilt, om än inte hemslöjdat.

Jag har så mycket roligt jag vill blogga om just nu, det här med att jobba 60% gör liksom att man orkar göra grejer, leva loppan liksom och inte bara jobba. I helgen ska jag dock fara på äventyr med ett tåg som inte går för det är ju så förvånande det här med vinter, varje år... Kanske kan Rasmus klicka upp ett färdigt inlägg när jag är på rymmen, kanske inte. Den som lever får se!

Virkmålen och virknålen

Innan jul hade jag virktvång. Till förra julen skulle Rasmus få mössan nedan i julklapp men av någon anledning blev jag less och la ner verksamheten. Inför den här julen tyckte jag att jag fick skärpa mig och det gjorde jag. Det tog ungefär en timma att virka färdigt elandet och Rasmus blev glad och varm om huvudet. 

Virknålen nedanför fick jag av min mormor när jag blev färdig textillärare. Den kommer från hennes mormors faster Hedvig och den är fantastiskt finurlig. Man kan nämligen skruva av själva yttersta biten av virknålen och byta ut den mot en annan storlek. Tyvärr har jag ingen annan storlek och de slutade väl tillverkas för en sisådär hundra år sedan. Men den är vacker och den pyttelilla storleken som finns går att virka pyttesmå saker med.

Lyckoråttan och lyckokotten

När jag för ungefär tre och ett halvt år sedan var jättetjock och längtade mest i hela världen efter att en ny människa skulle komma ut ur mig fick jag ett paket. Paketet kom från min busproppsvän Ingela och innehöll lyckoråttan här ovan. Den skulle föra tur med sig och det gjorde den, för ungen kom ut till slut. För ett tag sen fick lyckoråttan en kompis, en lyckoigelkotte som är öglevirkad, klippt och körd i tvättmaskinen. Ögon och nos har nåltovats fast. Både lyckoigelkottar och lyckoråttor går ganska fort att göra om man kan virka. Kan man inte virka finns det kalasbra instruktionsfilmer på youtube.

Att tänka på när man stickar vantar

När man stickar saker kan det vara bra att tänka sig för. Till exempel kan man bestämma sig för att sticka båda vantarna samtidigt, så att de blir likadana. Så tänkte jag och de blev sannerligen likadana! Exakt. När man ser dem skulle man kunna tro att jag har två högerhänder. Det har jag inte, men jag har två högervantar.

Nu har irritationen lagt sig och snart har mina högervantar fått vänsterkompisar. Det är ju extra roligt för nu är de snart ett helt gäng! Det är sådant man kanske inte tänker på när man bestämmer sig för att sticka ett par vantar.