fredag 27 februari 2015

Tjoho!


Dagen började med att jag stod ute på ett fält med en gigantisk medeltida plåthjälm på huvudet och utanpå den en lika gigantisk vit brudslöja i tyll som spretade runt mig. Jag skulle få rida min längtan efter hästar pirrade i hela kroppen! En bekant kom fram till mig och talade om för mig att det viktigaste av allt var att jag såg gullig ut nu, om jag bara såg gullig ut skulle allt gå bra. Jag hoppade upp och ner av förtjusning när jag gick mot hästen som jag skulle få rida på och så hör jag...

"Ja må hon leva, ja må hon leva..."


Det blev ingen ridtur, jag fyller 29 år idag och bredvid mig låg en fantastisk Rasmus med morgonröst och väckte mig ur den absurda och förtjusande drömmen. Livet är så storslaget! En minion har gratulerat mig, jag har fått en underbar brosch och min magiska kollega skickade en gratulationssång som hon sjöng till mig! Fatta så bortskämd jag är som har en sån kollega!

I min mage bor det en pyttemänniska som är 22 veckor och den vänder upp och ner på allt varje gång den sprattlar och förtrollar mig till en navelskådande världsfrånvänding som hittar stjärnor i magen. Hittills har livet blivit bättre för varje år sedan jag kom ur tonårsmörkret och det är en sådan fest att få ett till år att förundras och förtjusas över, tjoho så fantastiskt det är att få vara jag!

söndag 22 februari 2015

orangea misstag


Om en syr en svart sidenklänning med mönster från artonhundratalet och den är nästan helt färdig och en beställer knappar till den, då är det av yttersta vikt, för att inte säga avgörande, att en kontrollerar färgen på dessa knappar...

torsdag 19 februari 2015

sticktrasa



Här är det en disktrasa på gång! Den förra är utsliten och komposterad sen ett bra tag tillbaka så det är dags för en ny. Jag har en närmast fobisk avsky för vanliga köpta disktrasor för hur noga jag än är blir de alltid skunkiga. Den här är det bara att skölja ut och koka i tio minuter, så är den som ny igen!

måndag 16 februari 2015

den snurrande leran


Jag lerar vidare, så bottenlöst tacksam över att vara ledig två keramikdagar i veckan. När jag kom tillbaka efter uppehållet kändes det lätt förtvivlat men nu börjar det ta sig. Saker blir rundare och rundare och jämnare och jämnare och jag kommer på mina fel och börjar kunna öva på att göra rätt. 



Allt blir inte ägg, även om det blir mest ägg. Allt som inte blir drägligt kastas i lerbyttan och knådas ihop inför nya skapelser och det innebär dels att jag slipper släpa hem saker som jag inte är nöjd med och dels att jag får en massa övning, utan att behöva titta på misstagen i fast form. Idag blev det faktiskt en ljusstake. Får se om den får leva till bränning men än så länge får den vara kvar och torkar i väntan på mitt beslut, kanske blir den för liten när den krymper men jag har inte bestämt mig än. 


Det är så roligt och så fridfullt och så lyxigt att få hålla på med leran. Dessutom har jag turen att Jordi tycker att det är lika kul att leka i lekrummet intill, så jag kan vara där med honom också. Tacksamhet och glädje!

fredag 6 februari 2015

keramiken igen

Idag var jag tillbaka på keramiken igen efter minst hundra år av uppehåll. Det har varit i det närmaste en fysisk längtan efter leran mellan händerna och det var ett mycket kärt återseende. Det var dock lite trist att inse att jag fortfarande suger på att dreja, det blev alltså inte bättre av att inte få chansen att göra det på så länge, konstigt. Men ägg blev det i alla fall, det enda jag inte misslyckas med på drejskivan. En kan ju tycka att det borde vara lättare att få till en skål som är öppen, än ett ägg som är slutet men så är inte fallet.

Jag har glaserat en del gammalt och så har jag stämplat Cleo så att den lilla systerungen ska få en lika fin djuptallrik som den stora ungen. Dessutom hittade jag den stora ungens tallrik med hallonspår när jag var där på besök. Den gjorde sig mycket bra mad hallonspår tyckte jag.



söndag 1 februari 2015

det viktorianska 1800-talet var här

Jag har avskytt den här klänningen långt mycket mer än den har förtjänat men den har också varit mer besvärlig än jag har förtjänat. Tygvalet var fel och instruktionerna i det historiska mönstret var betydligt krångligare än nödvändigt. Men. Jag har utvecklats inom sömnadens ädla konster och tålamodet och slutresultatet (exklusive knäppningen som väntar på knappar på posten) blev mycket bättre än väntat.


Det här är underkjol och krinolin "ihopfällda" för påtagning och under "utfällda". Jag hann inte stryka någonting, eller klippa trådar utan det var bara att tuta och köra. Som tur var var det ganska mörkt i blackboxen där vi lajvade, så brist på knappar och sådant syntes inte. Till min tröst var det fler som kom med ofållade klänningar och trådar hängandes omkring sig.


Huvudbonaden (hatt och flor) har jag ärvt av en Anne-Marie som blev nittio år och jag har svårt att tro att det är hon själv som har använt dem men jag vet inte. Det kan vara tvättäkta från hennes mor eller sytt till maskerad på femtiotalet, jag ska försöka forska hos min momma som kanske vet. Det är ljuvliga pärlbroderade band på, som jag får närbilda någon dag framöver.


Tyvärr är ljussättningen fasansfull och någon gång ska jag få det här fotograferat i bättre ljus där klänningen inte lyser av reflektion men ni ser ju ungefär vad det blev av det. Vidden blev otrolig och att sitta, ta sig upp för trappsteg och genom dörröppningar var en helt ny upplevelse. 


Att bygga krinolin var också en ny erfarenhet och nu när det är klar känner jag att det var mödan värt, en vet aldrig när en kan behöva gå klädd som en kyrkklocka. Det är något visst med att lägga ner timmar och åter timmar på kläder som en bara kan använda vid mycket speciella tillfällen. Vi har sagt att vi ska besöka 1800-talet ungefär en gång i månaden den här terminen så ett antal timmars användande kommer det definitivt att bli. Jag är vansinnigt peppad!