silke och corridale

Besattheten fortsätter... Ska jag någonsin komma av mig? Så beroendeframkallande att det nästan borde varnas för.

den bästa spinnrocken i världen

För flera, nästan många år sedan fick jag en spinnrock av jordifarmorn. Hon var inte ens en jordifarmor då, så länge sen var det. Innan jag fick den lärde hon mig spinna på sin egen, en Ashford traditional, alltså en nytillverkad historia. Jag minns att när jag fick min egen, ett kanske hundraårigt loppisfynd, var det mycket mycket svårare än på Ashforden. Snabbare snurr, vilket är svårt när man nybörjar, och mindre kontroll. Jag kom naturligtvis att älska min alldeles egna, så nött att pedalen slitits ner och färgen flagnat här och var.

Men så var vi på fiberfestival i Vännäsby, en liten textilfibermarknad som dyker upp där en gång per år. När vi kom in genom dörren stod där en Ashford traditional alldeles perfekt och alldeles på rea. Jag liksom stannade upp (ja, det här är allvarligt en beskrivning av kärlek vid första ögonkastet) och tittade på den och jordifarmorn såg min blick och sa att "vill du ha den köper jag den åt dig". Bara sådär. Hon är inte klok och så fantastiskt snäll. När jag hade kommit ur chocken var spinnrocken redan betalad och bara att bära med sig. Med den följde typ tolv spolar och en sån där spolställning så man kan tvinna ihop garnet utan att bli galen.

Jag lyckades förhandla till mig att få betala halva rocken och efter ullinköp (inte planerat men galet fantastisk kvalitet och billigt) och färginköp (sen länge planerat), bar det hem för provspinnande. Vilken spinnrock! Vilken dröm! Jag har total kontroll över hastighet, över hur mycket den drar, över allt! Jag kan förmodligen spinna hur mycket som helst, hur tunt som helst och hur jämt som helst, tills jag dör och sen kan mina barn och barnbarn fortsätta njutningen. Så. Nu vet ni hur fantastisk en spinnrock kan vara. Helt fantastisk.

spinneriet

På Gotland köpte jag ett kilo ljus gotlandsfårull. Först tänkte jag att jag skulle spinna massa olika tjocklekar och sorter men så kom jag på att det är ju mycket roligare att ha mycket av samma kvalitet. Då kan man ju göra ett storprojekt, om man skulle vara en sån person som någonsin blir färdig med de där stora projekten. Jag är ju inte alls en sån person men det finns ju ändå klara fördelar med mycket av samma. Så nu spinner jag och spinner och spinner. Ett kilo ull tar otroligt lång tid att spinna upp så trots att jag har spunnit massor har jag kanske garnat ihop snart 400 gram. Egentligen är det tur för det är så vansinnigt roligt och rogivande att jag inte vill att det ska ta slut. Och fint blir det. Fantastiskt fin ullkvalitet och fantastisk spinnerska, fantastiskt garn alltså. Härvorna hopar sig och jag blir girig och vill att mer ska bli klart. Sen ska här färgas och sen ska här stickas.Vad som blir av det till slut får den som lever se.

tröja på g!

Jag är grym på att påbörja projekt och aldrig göra klart dem. Det är faktiskt på den nivån att det är imponerande. Just nu börjar jag känna mig ganska less på det och ärligt talat funderar jag på att kasta vartenda halvfärdigt projekt jag hittar här hemma men jag är inte riktigt där ännu, får se hur det går. Att göra färdigt projekten istället låter som en enkel lösning på ett svårt problem, och jag har hört att svåra problem inte har enkla lösningar.

Med anledning av detta har jag påbörjat ett nytt projekt, men den här gången med en mycket bestämd tanke om att bli klar. Överallt på bloggar ser jag folk som stickar grejer i parti och minut och så blir de liksom klara. Jag tittar på det på håll och det verkar mycket tillfredsställande. För att vara på den säkra sidan drog jag igång ett litet projekt, en bebiströja, precis lagomt pyttigt. Jag har inte någon bebis men förr eller senare ska jag nog skaffa mig en till (min har ju blivit så stor!) och då kan den ha koftan. Jag spann tills den gröna ullen tog slut, sen spann jag lite svart och sen stickade jag upp alltihopa. Nu har jag spunnit mer svart och ska strax fortsätta med stickandet, det var nämligen ofantligt roligt och prognosen är att det kommer att bli klart!

världens bästa slända

Jag trodde att jag skulle kunna blogga från mobilen under medeltidsveckan men det gick bara inte så jag har lyst med min frånvaro här istället. Det var en fantastisk resa och jag ska visa lite bilder från kläder och skön natur i ett senare inlägg. Här väljer jag att istället helt fräckt göra reklam (obetald sådan alltså).

På medeltidsveckans marknad finns nämligen någon som jag gissar är bäst i Sverige på att svarva sländor. Dessutom på en trampsvarv! Hur coolt är inte det? Jo, precis, hur coolt som helst. Jag köpte en topptyngd på 37 gram, ja, alla sländorna är olika och märkta med vikt. Tidigare har jag tyckt att det är ganska drygt att spinna på slända. Jag har haft min som min morfar snickrade till mig när jag var i Jordis ålder och den har varit så stor, omöjlig att spinna tunt på. Dessutom har jag tyckt att spinnrocken är roligare, smidigare och snabbare. Men så mötte jag den här sländan och vilken grej! Den spinner som en katt, slutar aldrig snurra och jag kan spinna exakt hur tunt som helst på den. Spinnrock i all ära men den här kan man ju gå omkring och spinna på. Innan veckan var slut hade jag inhandlat en bottentyngd också och nu spinner jag som en galning! På http://www.snickarvikingen.com/ kan man beställa en egen, något som varmt rekommenderas!

fylla år

Jag har fyllt år och Rasmus har fyllt år. Nu är vi ännu större. Att ge bort födelsedagspresenter som man har gjort själv är fint och dessutom kan man ge bort dem flera gånger om de inte är helt klara första gången. De här vantarna till exempel, som jag har spunnit garnet till och sedan virkat. Rasmus hade nästan helt glömt bort att han fick dem ifjol när han fyllde år och blev jätteglad när han fick dem igen, den här gången helt färdiga!

regnbåsgarn

Navajospunnet av alla små färggranna ulltussar i ulltussförrådet...

Alpackadrömmen

Ullen har blivit tunn vacker entrådig tråd som jag ska navajospinna till tretrådigt. Att spinna den här alpackaullen var som en dröm. Det gled så smidigt mellan fingrarna, så oerhört följsamt. Det var en ännu mer magisk och meditativ upplevelse än att spinna med fårull. Detta spär på min dröm pm att ha alpackor när jag blir så stor att jag bor i ett hus. Oj vad jag ska ha alpackor. Nu är det klappat och klart och fast beslutat. Paralellt med mitt beslut har Rasmus fått fnatt på hur söta highlanderkor är. Såhär låter han. Så minst alpackor och highlanderkor alltså. Och så höns och får och angoragetter. Drömmen vidareutvecklas och planeras för att sättas i verket när vi blir stora. Det gäller att ha framförhållning.

Alpackaull!

Jordis farmor hade fått alpackaull av sin syster. Hon färgade och tänkte att det skulle bli ljusrosa men det blev ganska knalligt lila. Jag fick en del av det lila och en del ofärgat. Det är så magiskt mjukt och fantastiskt! Jag tänker att när jag blir stor ska det bo alpackor i mitt fjös. Jag funderade ett tag på att spinna det tvåfärgat men eftersom det var mer vitt än lilarosa bestämde jag mig för att karda ihop det och spinna ett melerat rosa garn istället. Jag hade kunnat karda ihop det till en jämn färg men jag ser fram emot att se skiftningarna som blir från det slarvigt ihopkardade.

Tvåfärgat garn

Jag har spunnit tvåfärgat garn. Bilden på spinnrocken är tagen efter att Jordi har lekt med spinnrocken utan att jag har tagit loss linan (frekvent förekommande). Den grå ullen har jag fått av Jordis farmor och den turkosa hittade jag på Ullcentrum på Öland i somras. Ibland kan tvåfärgat garn ge vibbar av sånt där sockgarn som visserligen är himla bra till sockar men som inte är så snyggt i övrigt. Jag har bestämt mig för att det här garnet inte har den karaktären. Mitt spinnande har fått ett uppsving och helst skulle jag sitta vid spinnrocken hela dagarna!

Spinning

Livet har gjort mig obloggig. Så mycket jobb och leva loppan att det är svårt att hinna med att slänga upp förtjusningen på nätet. Förra helgen fick jag en sån spinnpepp att vi for ut och hämtade min spinnrock hos Jordis farmor, där den har bott. Ull fick jag också med mig hem i massor och vips så var jag igång. Det finns ingenting mer harmoniskt än att spinna, spinna, spinna och se hur garnet rinner ur ens fingrar.

Jag fick spinnrocken och av farmorn när Jordi låg i magen eller var en liten bebis, minns inte riktigt. Den är så spunnen på att färgen på trampan är bortnött. Någon annan har haft tråden rinnande ur fingrarna och hört det där magiska ljudet som bara en spinnrock kan åstadkomma.