Syrran har fått ett kolikbarn som skriker, skriker och skriker. Jag tänker mig att de ser ut typ såhär när klockan är halv fyra på morgonen och det inte finns någon nåd. På internet kan man lätt få för sig att mammaledighet är ett år på rosa moln. Det är lätt att glömma att man ibland nästan inte står ut, att ett jobb är så mycket mindre jobb.
Jag tycker om när streckgubbar eller svarta fläckar istället för ögon säger mer än en oerhört välritad människa skulle säga. Det spar liksom tid och tär mindre på självförtroendet.
Oerhört mycket på pricken! Stilfullt och rappt och personligt ritat! Tummen upp, igen! Hysteriska stackars bebbar ser ju ut så där och den stackars mamman lider jag med. Fast kilona är minsta bekymret (ja mer än att man kanske önskar sig ur gravidkläder och kräkiga tröjor). Om man ammar, så blir man i värsta fall mager som en räv. Det är kanske en liten tröst, det som min trygga gamla barmorska sa, att " En del dagar kommer ni att gå i morronrocken tills eran karl kommer hem, och han kommer att undra varför ni inte klätt på er. Och det är helt enkelt så att ni inte HUNNIT, med bebis i huset. Det är ett heltidsarbete, minst." Det är väl inte så konstigt att sova blir ens största och viktigaste intresse... Det går över, men det tar sin tid....
SvaraRadera:) tack! Ja, det kan vara ganska plågsamt det där och så fantastiskt också. Min syster hävdar att jag har fångat barnets kroppsform perfekt så jag tänker att det kanske är en sjöstjärna och inte ett människobarn hon har fått.
Radera