Sen sist har det hänt grejer! Jag har tagit bloggpaus till förmån för jobbstress och nu tar jag två månaders jobbpaus till förmån för livet. Sen jag började jobba som lärare har det funnits perioder när jag har tvivlat på om det är värt det. Vore det inte bättre med ett "vanligt" jobb? Ett liksom annat som inte kräver liv och lust varje dag, där man kan gå till jobbet och liksom bara jobba och sen gå hem och vara ledig. Kanske finns det inga sådana jobb och för det mesta känner jag att det är värt det. När de lär sig, när jag känner flowet, när jag känner att jag är bra på det här, jag gör skillnad, min lärarroll gör det här lärandet möjligt. Och så nu då, när jag efter administration som inte är av denna världen, får stänga dörren tillarbetsrummet och säga hejdå, ses till hösten. Nu blir det sommarlov, i minst hundra år och sen blir det tillbaka med nya krafter.
Sen jag bloggade sist har jag varit i London, men det kräver ett eget inlägg. Jag har påbörjat sommarens medeltidssömnad, men det kräver också ett eget inlägg. Och sist men inte minst har den här alldeles strax femåriga ungen brutit armen. Nu är det en vecka sen och den värsta smärtan är över, tack och lov. Imorn ska vi in och röntga igen och sen blir det gipssommar! Nu är det livet och leva loppan som gäller, i minst hundra år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar