att gå och pinna på

Här är vi ute och övar! Åka buss med vagn, gå i affär med vagn och promenera med vagn, är saker som liksom måste smakas på och istället för att vi ska vara skitkonstiga föräldrar som går runt med tom barnvagn så kör Jordi sin vagn med Isac i. Bra deal för alla.

Det här med att gå har blivit en vild utmaning. Jag har blivit sjukskriven för klapprigt hjärta och för foglossningarna från underjorden. Detta innebär att jag har tre lägen just nu:
1. Mår hur bra som helst och tror att jag är oövervinnerlig (hastigt övergående, men det händer),
2. Ligger och andas som en fisk på torra land med skyhög vilopuls.
3. Går snigelpromenad med tillhörande smärtljud och faller sedan samman som ett korthus och ligger och "latar mig", som Jordi kallar det.

"Pinna på mamma!" ropar han samtidigt som han kör vagnen framför sig i räserfart, eller sparkcyklar, eller kutar som en vilde. Pinna på. Jag kan liksom känna igen min egen röst i det uttalandet, när det har varit bråttom och vi ska iväg någonstans. Men pinnar på gör jag bara inte, istället tar jag mig framåt i en hastighet (låter missvisande) som bitvis är pinsam, utöver att även denna takt gör hiskeligt ont och resulterar i att jag måste ligga ner i minst en timme när jag kommer hem igen. Jag sälar mig fram i tillvaron och tänker att det här är ju inte klokt, det är ju typ hundra år tills ungen ska ut (11 veckor) men vad ska jag göra, det är bara att opinna på i livet och njuta av allt jag hinner se när jag tar mig fram i samma takt som en snigel! Det är en hel del vill jag lova!