dagarna och kroppen

De här tre bilderna sammanfattar de senaste dagarna ganska bra. Ett stycke promenad till sjön, vilket jag betalade med i blod, nejdå, mest i smärta och så betalade Rasmus öron i skavsår från gnället om hur ont jag har. Jag har ont. Och så sista bilden, snart ryms jag inte i regnkappan. Mycket får en höra när en är gravid. Typ: Men det är väl ändå två? Eller: Fan vad tjock du är! Jorå, det också, och så är det kommentarerna om att nu är det väl dags va? Nej, fortfarande mer än fem veckor kvar. Jag tar det hela med jämnmod men fascineras av gränsförflyttningen som sker för att en har en unge i magen. Det är liksom grönt ljus att säga vad som helst som skulle vara helt oacceptabelt om det inte bodde någon där inne. Jag tar inte illa vid mig men det är en intressant iakttagelse som väl görs av varenda människa som någon gång är gravid, så nu har jag gjort den igen. Check!