tisdag 12 mars 2013

Zen-mode


Igår hände det igen. Jag befann mig utanför min lägenhetsdörr. Utan nycklar. Bara en dörr mellan mig och mitt hem och så kom jag inte in. Förra gången blev jag så stressad att jag skulle kunnat äta upp min egen mössa. Vi skulle ha vänner vi aldrig träffat på middag och jag skulle städa maniskt innan de kom. Efter 45 minuter kom en av gästerna och Rasmus med nyckeln samtidigt. Inget städa där inte, och det blev mycket trevligt.

Igår tog jag det med större värdighet. Jaha, tänkte jag, jaha. Nu igen. Smsade Rasmus utan att få svar. Ok, det är trots allt bara en timma och tjugo minuter tills han slutar. Då väntar jag. Jag slog mig ner på filtarna som låg kvar i vagnen som skräpar i trapphuset och sen väntade jag. Det tog två timmar och tjugo minuter innan han kom hem. Bilden ovan är en ingående beskrivning av vilken inspirerande miljö jag befann mig i. Men det gjorde ingenting. Jag sov en timma (tror att bara kanske en granne passerade, jag minns att någon var där). Jag ritade av det jag såg och så pratade jag en stund med syster i telefon. När Rasmus kom var jag vid gott mod och sällan har det varit så skönt att komma in genom dörren. Ibland (tyvärr alltför sällan) har man liksom den där ron som behövs. När Rasmus ställde den mycket självklara frågan "Varför ringde du inte kvartersvärden?" kände jag ingen irritation utan konstaterade bara att jag inte hade kommit på tanken. Tidsineffektivt kan man tycka men jag hade faktiskt en avslappnad eftermiddag i trapphuset, tro det eller ej.

För ett par månader sedan satt jag i ett annat trapphus och väntade på en kompis som inte hade kommit hem. En annan kompis väntade också. Men så kom en granne som vi aldrig hade träffat och hon bjöd in oss i hennes lägenhet och bjöd på apelsiner. Det var som att få en present, så mycket större än en apelsin. Jag nästan hoppas att jag ska hitta någon stackare utlåst så jag får bjuda in den på apelsiner...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar