Jag har aldrig varit lärare i maj förut. Det är någonting ganska exceptionellt att vara det faktiskt. Hela maj är liksom som ett försök att uträtta omöjligheter. Det går inte. Frustrerande är det. Tiden har liksom tagit slut och det är en stress av bibliska mått. Emellanåt stannar jag upp och förundras över hur bra jag har det och hur fantastiskt det ska bli när jag får sommarlov och kan njuta av alltihop.
Häromdagen sprang jag med ungen cyklandes bredvid mig. Det är någon typ av motionsprojekt för att jag har hört att man sover bra om man rör sig och just nu skulle jag behöva sova bra. Dessutom tycks jag ha drabbats av tokigheter för jag tycker att det är kul. I vilket fall som helst skrek barnet bredvid mig:
Mamma! Spling fö livet! Det äl en tylanusalius lex eftel oss!
Det var mycket motiverande och vi sprang och cyklade för livet. När vi blev trötta visade det sig att tyrannusariusen bara ville äta buskträd, så vi kunde andas ut. Jag ser väldigt mycket fram emot när majtyrannusariusen börjar äta buskträd och jag kan andas ut och få juni.
Det är verkligen alldeles förskräckligt vad tiden inte räcker till i maj. Man springer som om man hotas dränkas av syndafloden vilken minut som helst. Det går knappt att förstå för den som inte jobbat i skolan.
SvaraRaderaOch ändå älskar jag de där stunderna när som i dag vi jämförde våra rädslor för monster under sängen och hur man vill att kudden ska ligga innan man somnar, tillsammans med mina underbara ungar i skolan. Du vet när ögonen tindrar och tanken är fri... Spling fö livet och nattinatti sov gott!