Ljusbord, referensböcker, pennor och sudd och papper av rätta sorten. Det har blivit mitt evighetsprojekt, det här grafiska romanandet. I slutet av maj har jag sista handledarträffen med min mycket eminenta handledare på universitetet. Hon har givit mig enormt mycket hjälp och jag undrar vad som ska hända sen. Typ 80 sidor kvar att rita rent, kanske 20 kvar att skissa upp, alldeles utan handledarpepp? Vi får se hur det går men jag erkänner att jag är lite förskräckt. Ibland går jag in i hål, omöjlighetshål. JA MEN JAG KAN JU INTE RITA! Typ så. MEN DET GÅR JU INTE! Liksom helt övertygad om omöjligheten. Är det så för alla månntro, som tar på sig ett projekt som de kanske inte behärskar, eller kanske gör det? Har liksom svårt att se det hända. Morrandet och övergivandet av det för stunden. Och kanske senare, kanske blir en ruta klar ändå, en annan än den där jag blev arg på. Jag har en tanke om att när jag har ritat alla lätta rutor kommer det gå bättre att rita de svåra, eftersom jag har övat så mycket på de lätta. Vi får se, kanske blir det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar