för första gången skäms jag

Egentligen är jag född och uppvuxen i Västerås. Eller uppvuxen... Jag bodde där tills jag var tolv år. När någon frågar var jag kommer ifrån svarar jag ofelbart Jämtland. Det var där jag formades och blev jag, den som lite mer var grunden till den jag är idag, där jag blev vuxen. Sen spelar det ingen roll att jag i själva verket föddes i Västerås och bodde där. Det handlar väl om identifikation förmodar jag. Det är alltid med stolthet jag har svarat varifrån jag kommer. Jämtland. Som har tillhört Norge, som är vackrast. Fjäll och skog och myr och så oändligt mycket vackert.

När valresultatet kom i söndags grät jag. Hur är det möjligt, tänkte jag, hur är det möjligt? Är det så att mer än var tionde person jag möter på gatan vill kasta ut människor jag älskar ur landet? Att var tionde person jag möter liksom ler inombords när de tänker på talet som inleddes "Sverigevänner!". Så kom jag på att så är det ju inte här. Här där jag bor är det bara var tjugonde och även om det naturligtvis är katastrofalt så var det en lättnad. Jag kom på mig själv med att tänka att det där, det är ju i Skåne. Jävla rasister i Skåne. Men så började jag undersöka saken. Jo, norrlänningar var ju de som hade ändrat sig mest, vänt kappan efter rasismen mest. Klart det inte är någon fara i Ume, här som folk går man ur huse för demonstrationer. 5,7%. Klart det är fara överallt.

Så var jag tvungen och titta på mitt gamla fina Jämtland. Strömsunds kommun, där jag blev jag. Inte Skåne, inte långt borta. Hemma. 14,1%. Och för första gången skäms jag för att tala om varifrån jag kommer.
- Jo, jag kommer från en kommun där man till och med är mer rasistisk än rikssnittet. Jo, vacker är där också. Jajjemen.

Hur botar man rasism? Svaret brukar vara; med kunskap men hur okunskapande kan det vara? Är det okunskap eller empati som fattas dem? Hur kan man inte förstå att vi måste hjälpa människor som flyr för sina liv? Vilken sorts kunskap saknas när man inte kan begripa någonting så självklart? Det är dags att klura på det där med att bota rasismen. Kanske söka upp någon gammal klasskamrat från begynnelsen och kolla upp om det finns behov av lite botande. Kanske leta rätt på någon smygrasist och göra lite medmänskligt missionsarbete. Det svåra är väl att man inte vill hitta de där rasisterna, för att det gör så ont att möta den där okunskapen, eller hatet. Men kanske får vi ändå, alla vettiga människor, ge oss ut och missionera, för medmänsklighet, mot hat. För det verkar ju onekligen behövas.

Hello Saferide – Last Night Bus