måndag 16 februari 2015

den snurrande leran


Jag lerar vidare, så bottenlöst tacksam över att vara ledig två keramikdagar i veckan. När jag kom tillbaka efter uppehållet kändes det lätt förtvivlat men nu börjar det ta sig. Saker blir rundare och rundare och jämnare och jämnare och jag kommer på mina fel och börjar kunna öva på att göra rätt. 



Allt blir inte ägg, även om det blir mest ägg. Allt som inte blir drägligt kastas i lerbyttan och knådas ihop inför nya skapelser och det innebär dels att jag slipper släpa hem saker som jag inte är nöjd med och dels att jag får en massa övning, utan att behöva titta på misstagen i fast form. Idag blev det faktiskt en ljusstake. Får se om den får leva till bränning men än så länge får den vara kvar och torkar i väntan på mitt beslut, kanske blir den för liten när den krymper men jag har inte bestämt mig än. 


Det är så roligt och så fridfullt och så lyxigt att få hålla på med leran. Dessutom har jag turen att Jordi tycker att det är lika kul att leka i lekrummet intill, så jag kan vara där med honom också. Tacksamhet och glädje!

4 kommentarer:

  1. Fint! Det kräver mycket träning att göra bra saker av lera. Själv har jag nog levt på att jag haft tur att det blivit något ens. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Jo, turen har viss inverkan hos mig också men jag börjar ana att timmarna vid drejskivan också verkar påverka och det är riktigt kalasigt!

      Radera
  2. Dreja kanske ger lika meditativ förnöjsamma känsla som att spinna? (Inte för att jag gör det heller.) Men jag hör talas om folk som spinner bara för att det är så underbart, inte för att dom är ute efter garnet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har absolut sina likheter! Båda är mycket rogivande och beroendeframkallande! Jag kom av mig i spinnandet eftersom gravidsjukan gjorde att jag ville spy varje gång jag såg det där hjulet snurra. Jag har inte riktigt kommit över det än men håller på med invänjning via sländan, också oerhört rogivande och beroendeframkallande :)

      Radera