Spinning

Livet har gjort mig obloggig. Så mycket jobb och leva loppan att det är svårt att hinna med att slänga upp förtjusningen på nätet. Förra helgen fick jag en sån spinnpepp att vi for ut och hämtade min spinnrock hos Jordis farmor, där den har bott. Ull fick jag också med mig hem i massor och vips så var jag igång. Det finns ingenting mer harmoniskt än att spinna, spinna, spinna och se hur garnet rinner ur ens fingrar.

Jag fick spinnrocken och av farmorn när Jordi låg i magen eller var en liten bebis, minns inte riktigt. Den är så spunnen på att färgen på trampan är bortnött. Någon annan har haft tråden rinnande ur fingrarna och hört det där magiska ljudet som bara en spinnrock kan åstadkomma.

mer lampor

Jag har fått en alldeles ny kompis som heter Erika. Hon är himla fin och blir snart en arkitekt. Hemma hos henne hänger de här fina lamporna.

Den här tjusiga är ihoplimmad av kartongremsor. Omlott omlott!

Den här är också gjord av någon slags kartong. Det har skurits små jack, tusentals små streck och sen satts ihop i kanterna.

Kalasinspirerande tycker jag. Kanske borde jag ge mig på fler lampskärmsbyggen.

Ettåringen och snygghyllan

Förra helgen var vi och firade ettåringen Tilly. Jordi tror att hon är hans lillebror fast hon egentligen är hans "kosin". När han fick veta att hon fyllde ett sa han "Oh my goood!" men jag fick ingen riktig klarhet i vad som var så uppseendeväckande. Han poängterade att han själv är tre år (han har inte lärt sig åthalvt än) och visade glatt upp hur stor och fin han var i den förtjusande recycle is love-tröjan.

Tillys pappa har byggt en helt fantastisk hylla åt Tillys mamma- Han har (min gissning) svetsat ihop armeringsjärn och satt dit hyllor. Mellanrummet i mitten är kalassnyggt, tycker jag. Hyllan är väldigt rejäl och djup och det här är en typ av väldigt snyggt hantverk som jag tyvärr bara ger mig på i fantasin. Av någon anledning kan man inte dra i trä när det har blivit lite snett...

varning för varma plattor

När en trött och stressad josefinemamma bestämmer sig för att baka med sitt barn fast hon egentligen inte orkar, då borde någon säga nej, stopp, läs en bok istället. Häromdagen var det ingen som sa det. Chokladbollar skulle det bli men hushållet hade varken socker eller havregryn hemma. Ingen fara sa jag, vi bakar chokladkakor! Inga problem! För en kort stund kände jag mig som världens mest pedagogiska förälder när ungen fick ösa upp ingredienser med mått.

- Mamma vafö ä de lött dä? 

Plattorna på spishällar lyser som bekant rött när de blir varma.

- Jo det är för att varna för att det blir väldigt varmt, så att man inte ska sätta sina fingrar där.

- Mamma ja ha jätteont i mitt finge!

Jag har på fullaste allvar ställt ungen vid spisen utan att explicit förklara att han inte får röra plattorna, jag utgick liksom från att han var med på det. Fram med ett glas kallt vatten och ner med det stackars barnfingret där. De kommande tjugo minuterna varvar vi varandra med att medlidsamt säga "åh älskling", varför nu jag förtjänade medlidande. Sen brände jag mig.

- De ä inte bla. Föst Jodi blänna sej, sen mamman.

Dessutom blev kakorna förfärliga. Utöver att fettet separerade sig från resten av skapelserna, vilket fick dem att se vidriga ut när fettet stelnat, fällde min kompis Joel kommentaren "Oj förlåt, skulle man äta de här? Jag liksom bara stoppade in den i munnen", alltså efter att han hade känt smaken.

Jag tänker att det här är sånt som händer, att ungen inte kommer känna på fler plattor och att ett plåster faktiskt kunde lösa smärtan efter en liten stund. Samtidigt tänker jag på att det här vardagliga så sällan syns. Att i media, bloggar och lite varstans så glömmer man inte varna för plattan och misslyckas man inte med kakorna. Jag kan surfa runt på nätet ibland och förundras över perfektionen och samtidigt undra om det är på riktigt. Dessutom, om jag inte passar mig, kan jag få känslan av att jag är ganska undermålig som inte kan baka cupcakes eller ha ett rent kök eller vara sådär himla tjusig. Kanske är det så att de allra flesta tycker att det är roligare att visa upp det lyckade och det är det ju förstås men trots bränt barn och bläiga kakor var det en himla fin bakstund och det är ju fint i sig.

Ro och oro

Jag är stressad. Det bara är så. Jag jobbar bara sextio procent men jag är stressad ändå. Dels maler jag jobb: hur mycket jag än gör så är det inte nog. Dels har jag ett rikt socialt liv som jag försöker upprätthålla. Dels har jag en unge som jag vill ge allt i hela världen, han i sig kan dock vara väldigt avslappnande. Men. Då när man är sådär stressad kan det vara fint att ta en kväll när man gör sånt som inte alls tar på krafterna. Härom kvällen var det så tyst och stilla här hemma, ungen hos pappan och Rasmus på vift. Jag satte mig och sorterade knappar. Mer avslappnande verksamhet får man leta efter. Vita hit och metalliga dit och träiga här och pärlemoriga där. Så himla enkel hjärnverksamhet. Så nu har jag sorterade knappar och aningen mer sorterade tankar.

Recension/ reklam

Recension har jag lovat och recension ska det bli. Risken finns att ni misstar detta för reklam, men låt inte skenet bedra, jag får inte betalt för att skriva det som följer. Jag beställde Inger Öbergs Mönster och konstruktion för barnkläder. Boken kom och som man ser redan på omslaget är det en mycket fin historia. Den kostar cirka 250 kronor och med boken följer åtta grundmönster. Till grundmönstren finns instruktioner för hur man förändrar mönstret till massor av olika modeller. Utifrån grundmönstren och modellerna kan man också själv göra egna mönster i det oändliga. Vill man anpassa mönstret perfekt efter ungens form eller göra coola kreationer som inga vanliga mönster kan jämföra sig med, är det här vägen att gå. 

Om man köper ett vanlig mönster för att sy ett barnplagg får man betala (rätta mig om jag har fel) runt hundralappen. Då får man bara det mönstret. Det är ganska lätt att räkna ut att antingen borde andra mönster vara billigare eller så borde den här boken vara skitdyr. Visserligen är det lite jobb med själva konstruerandet (om man inte syr direkt efter grundmönstren) men det är ju tjusningen. Nu har ju jag en del utbildning i mönsterkonstruktion men min gissning är att det inte är alltför svårt att följa instruktionerna för hur man ska gå tillväga, oavsett utbildning. De är tydliga och pedagogiska, vilket är mycket mer än man kan säga om utbildningen jag fick inom ämnet.

Jag har påbörjat konstruktion av ett par byxor och jag har halvsytt en tröja utifrån grundmönster. På så sätt tänkte jag att jag här ska kunna redogöra för hur det funkade, både grundmönster och konstruktion. Tyvärr har jag inte riktigt hunnit med att bli färdig så det får vänta lite till. Grundmönstret för T-shirt visade sig dock vara klockrent för tröjan är så pass klar att jag har kunnat prova den på ungen. I mitt tidigare inlägg om boken funderade jag kring pojk- och flickkläder och jag kan till min stora glädje meddela att boken inte gör skillnad på kläder för pojkar och flickor men att de förstås har med mönster för kjol och klänning som ju sådär i allmänhet oftast används av flickor. Man kan alltså sy kläder till sin dotter utan att riskera minskad rörelsevidd på grund av hennes kön. Toppen!

Kontentan är att det är en helt fantastisk bok och om du tänker sy mer än ett barnplagg i ditt liv så ger jag dig ett gott råd: köp boken.

Två märkliga skatter

Tänkte att jag skulle visa upp två av skatterna som jag ärvde. En sax som ser ut som en fågel och ett skärp som ser ut som ett måttband. Visst är det förtjusande med saker som är någonting annat än de ser ut att vara! Det får en liksom att tänka...