Knyppling, tänkte jag, det om något måste vara på utdöende. Folk stickar och virkar och syr kläder, en och annan medeltidsnörd nålbinder och allt möjligt hantverk är på tapeten. Men ack arma knyppling, vem knypplar? Jo, min momma knypplar. Och numera också jag. Jag tänkte att ska jag någonsin lära mig knyppling så gäller det att passa på, så under julhelgen har min momma lärt mig denna ädla konst. Det är inte helt enkelt, men inte heller omöjligt och jag tror att jag håller på att få ordning på knyppelpinnarna.
Såhär såg det ut i somras när jag tog en titt på min mommas knyppeldyna. 74 pinnar tror jag att det var. Obegripligt imponerade och enligt mommas egen mening, aningen för svårt för henne själv.
Utöver imponerande blir det också väldigt vackert.
Själv inledde jag, precis som alla andra knypplerskor min bana med Udd och stad, 12 pinnar.
Och har nu avancerat till spetsen Vitsippan, med 24 pinnar.
Det är väldigt roligt och avslappnade och hjärnkrullande och jag hoppas att jag snart har kommit så långt på spetsen så att den är värdig att skrytsamt visas upp här. Än så länge är den bara ett par centimeter andäktighet och förhoppning om att inget blir fel nu när jag inte kan ropa på momma om hjälp så fort något ser tokigt ut. Har ni chansen, prova på knyppling, det är himla skoj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar